Syfte

En av de semestersaker vi har gjort har lärt oss en massa saker om guldrushen -för några dagar sedan var vi inne på Klondike Gold Rush National Historical Park (som tyvärr höll på och byggde om så att nästan allt utställningsmaterial var bakom avspärrningar).

Hur som helst, det lilla de hade tillgängligt gick ganska snabbt att titta genom, innan vi gick passade jag dock på att gå på toaletten. När jag kom ut igen passade en parkvaktare på att ursäkta sig för att allt utställningsmaterial fråga om det var något vi undrade över eller så.

Eftersom det inte var det så erbjöd han sig att sätta igång en filmvisning om vi ville se. Vi hade inget bättre för oss och tackade därför ja (efter viss tvekan) och fick därför se Days of Adventure, Dreams of Gold, som var olika bilder med berättarröst till.

Jag tyckte att det var ganska underhållande, men den egentliga anledningen tillatt jag sa att vi ville se filmen var nog mest att jag trodde att han som frågade skulle bli glad av det (det verkade som att han blev det), medan han gick ochgjorde i ordning så frågade en annan person som hjälpt till att flytta en monter var vi var ifrån och började beräta om John Nordström från Luleå.

Jag har aldrig varit så mycket för det där med att man måste få uppmuntran på jobbet, särskilt inte för sådana som tycker att man måste ge beröm för varje sak som bra gjord. (Vilket väl är tur, för med det jag jobbar med får man väldigt sällan beröm när saker fungerar, däremot får andra rejält med skäll om det inte fungerar.)

Vad jag inte har en aning om är dock hur det skulle kännas att ha en sådan rollsom parkvaktarna där man egentligen saknar syfte om det inte är några besökare,vilket nog skulle göra det lite tråkigt, alldeles oavsett ekonomiska aspekter (vilka inte heller är oviktiga - de behöver ju ha besökssiffror för att få bidragtill driften).

Samma sak har jag tänkt ett par gånger då jag gått längs med University way, som är gatan där de företag som riktar sig till studenterna, främst restauranger. Dessa ser normalt ut att vara antingen fulla eller tomma (möjligen nästan tomma), i det senare fallet kompletterat med att någon står bakom kassan och ser uttråkad eller deprimerad ut.