Jag har ett längre tag tänkt skriva en längre text om JK Göran Lambertz och kritiken mot honom, men jag verkar inte få ro att sitta ner och formulera det ordentligt, så här kommer min ungefärliga tankegång lite snabbare nerklottrad.
Att påstå att det kan vara skadligt för rättsväsendet att säga att det sitter oskyldiga i svenska fängelser och att det förekommer att poliser ljuger för att skydda varandra tycker jag visar dels på en makalös stark (och i mitt tycke obefogad) tilltro till poliskåren och domstolssystemet. Med tanke på det stora antalet poliser och dömda i svenska fängelser tycker jag det verkar mycket osannolikt att någon av de utsagorna skulle vara falska. För mig verkar det mest vara en ovilja att erkänna egna brister (som ger mig intryck av klart bristande kvalitetstänkande), blandat med lite känningar av
Dreyfusaffären.
Av hans kritiker är det främst Madeleine Leijonhufvud jag reagerat på, kanske mest för att jag känner till henne sedan tidigare. För att undvika att använda invektiv kan jag väl summera med att min uppfattning om avvägningen av rättsäkerhet för anklagare och anklagad inte alltid är samma som hennes.
Sättet som hon fångat min uppmärksamhet här är dock ett uttalande hon gjorde på
P1 Morgon om det faktum att personer som suttit i fängelse och senare friats vid
förnyad granskning av fallen kanske antydde att det satt (eller åtminstone hade suttit) oskyldiga personer i svenska fängelser. Detta kommenterades med att man i svenska domstolar inte kan förklaras oskyldig och ledde över till att prata om att när dom fallit är man per definition att anse som skyldig (i juridisk mening).
Alltså en gång skyldig, alltid skyldig - med tanke på att trots allt är professor i straffrätt tycker jag det är uppseendeväckande att hon tycker oskyldighetspresumtionen (se på
FNs mänskliga rättigheters artikel 11) insträcker sig till innan dom fallit. Själv tycker jag det rimliga vore att ett upphävande av tidigare dom borde ge samma rätt att betraktas som oskyldig.
