På grund av Don har jag börjat leka med Twitter. (Jag har redan hittat på David, men om det är fler som finns det som tror att jag är intresserade av vad de pysslar med, säg gärna hej!).
Till att börja med ska jag säga att jag tycker det är fint och bra att de stöder att man kan använda
Jabber istället för en nalle eller något webbgränssnitt. Mindre imponerad blir jag över att tjänsten faktiskt varit tillgänglig mindre än 15% (min uppskattning) av tiden sen jag började testa.
Att de gjort det teknikvalet är inte heller särskilt svårt att förstå för mig - för att använda på någon annan tjänst för snabbmeddelanden skulle de antingen behöva förlita sig på hack som kan sluta fungera tvärt, alternativt få till stånd avtal med de som driver tjänsterna.
Vad gäller själva tjänsten (som jag fortfarande uppfattar som ett snabbare sätt att kunna berätta att man ätit en kebab) så tycker jag hittills att det är en rolig leksak, men förmodligen inget jag skulle betala för.
Just det där med betalningen påminner mig även om att jag blivit gammal (eller åtminstone äldre) - jag frågar mig nämligen nuförtiden ofta "hur väl lönar det sig för dem" - av helt olika anledningar. Om jag ska anförtro mina pengar (eller lika värdefullt, minnen i form av foton) till någon så vill jag gärna tro att de inte är på väg in i konkurs. Samma sak om jag köper något som kan riskera att gå sönder (exempelvis en spis). Är det någon jag köper mat av brukar det istället vara för att jag tycker om att kunna göra det och vill att de ska fortsätta finnas kvar.
I fallet
Twitter undrar jag vad de räknar med att kunna tjäna pengar på. Eftersom jag inte kommer på något sådant (och mobilkopplingen de erbjuder rimligen borde kosta dem en hel del pengar - oavsett hur mycket de pressar priset på ett sms till) gissar jag att målet är att bli ansedd som en oumbärlig funktion och uppköpta av något stort bolag - en något osäker strategi i mitt tycke (något
just Don även skrivit om nyligen).
